Kerstin Namuth bloggar vidare kring ett surfplatteprojekt på Folkuniversitetet i Göteborg. Tidigare delar i bloggandet om surfplatteprojektet hittar du här (del 1), här (del 2) och här (del 3).
Det är bara att erkänna – jag tycker inte att teknik är särskilt kul. Alltså inte apparaterna i sig. Jag vill inte hålla på och trycka på knappar i timmar bara för att upptäcka mängder med saker som inte fungerar.
Det blev snart uppenbart att surfplatteprojektet som Folkuniversitetet hade fått inom Flexlär-satsningen skulle innebära en hel del knapptryckning och testande och förkastande och letande efter lösningar innan vi skulle komma till den intressanta frågan: Vad kan vi göra med tekniken i pedagogiskt syfte? Vem hinner och vem orkar testa?
Idén kom efter en helg. Robert, projektets initiator, hade tagit med sig iPaden hem och på måndagen berättade han att han hade låtit barnen leka med den. Att det hade varit intressant att se hur de gått till väga för att lära sig förstå apparaten, vad de använde den till (mest se på film, spela), att höra deras tankar. Den totala avsaknaden av förvåning hos barnen. Och attityden att det de ville göra med iPaden bara skulle gå att göra. Inga hinder. Inga tveksamheter. Ingen respekt för tekniken. Men barnen hade blivit ledsna när ”lilla paddan” skulle åka till jobbet igen.
Det här var lösningen för oss och vårt tips till alla pedagoger med barn i sin närhet: Ta med den nya teknikprylen hem. Låt den ligga på en väl synlig plats. När du hör ett ”Åååh, får jag låna den?” bör du ge ett generöst okej. Sedan är det bara att ställa lite listiga frågor. Helt i förbigående: ”Undrar om Skype funkar på den med flera personer och rörlig bild.” eller ”Undrar om mitt mindmapprogram finns för android.”. Det tar inte lång stund innan svaret kommer: ”Nä, ditt program finns inte. Men jag hittar ett annat.” - ”Fantastiskt. Och kan man dela eller skicka mindmapen sedan?” - ”Vänta … ska testa … jo, funkar. Jag kan visa dig om du vill?” Tacka ja!
I vårt fall föll det så väl ut att en juniorexpert headhuntades till Folkuniversitetets utvecklingsavdelning under skolans praovecka. Där installerades han i konferensrummet med Galaxyplattan, ”lilla paddan”, en android smartphone, en uppsättning SIM-kort, en Macbook, och en vanlig hederlig laptop och en lång att-göra-lista. Juniorexperten jämförde de olika apparaterna och testade appar och funktioner för olika ämnen och syften. Han avrapporterade till projektledningen. Och nu föll bitarna på plats för oss.
"Hurdles start" CC BY-NC-ND 2.0 by Robert Voors on Flickr.
Lärdom:
Det som är ett hinder för mig kan vara riktigt kul för någon annan. Samarbete är bra. Lita på att andra kan. Hm – det här var ju verkligen inget nytt i folkbildningsvärlden. Den positiva överraskningen i detta fall var för oss det professionella samarbetet som ägde rum. I stället för att forska på ungas användning av tekniken från ett lite upphöjt pedagogperspektiv involverade vi den 13-årige juniorexperten i arbetet. Han lämnade resultat, resonemang och dokumentation som fullgoda underlag till projektgruppens arbete och blev även ett bollplank för projektets frågor på samma villkor och nivå som den vuxna projektgruppen.
/Kerstin Namuth
