Det är snålblåst i Göteborg

Det är snålblåst i Göteborg. Jag sneddar över Drottningtorget på väg hem, tar spårvagnen
från Brunnsparken istället, svär invärtes över alla som inte kan hålla sig hemma, tappar
mobilen i gatan och kommer på att jag måste köpa en ny.

En Iphone denna gången. De tillverkas i Kina, Iphonarna. Högt tempo på jobbet, som på mitt, fast lite värre. Alla pallar inte, men nu har det satts upp stängsel på taket så att man inte ska kunna hoppa ner från allra högsta våningen. Inte på mitt jobb alltså, en absurd tanke, utan på Apples fabriker långt bort i världen. Det är familjeförsörjare som lägger av de flesta, svårt för barnen sen och makan.

Spelar det nån roll om jag köper en Sony Ericson istället? Eller en HTC? En LG? Jag vet
inte. Ingen aning trots att jag det senaste året läst och skrivit om globalt fackligt arbete en dag nästan varje vecka. Men jag vet, ja, jag är rent av övertygad om att det vi gör här hemma, det vi pratar med våra barn om vid köksbordet, det vi handlar och förbrukar och det vi gör på jobbet, det har betydelse. För oss och för dem. Hemma och borta. Politiskt och privat.

Och så vet jag också att det går att ta reda på. Genom facket kan man lära sig internationellt solidaritetsarbete. Man kan tillsammans och med facket i ryggen fråga företagen om deras sätt att behandla sina anställda. Man kan ta reda på om företagen skriver globala ramavtal med fackföreningarna. Om de har etiska uppförandekoder. Man kan
knyta kontakter med fackligt aktiva och i många fall förtryckta människor runt om i världen, kineser, burmeser, amerikaner och afrikaner. Först när man vet och kan och förstår kan man förändra. För sig själv och för andra.

Spårvagnen slamrar till och mina tankar hamnar i regnet. Jag ser inte mannen utan går rakt in i honom. Han är vuxen men till skillnad från mig ligger han på marken. Han har funnits här ett tag, han och andra tiggare från Östeuropa, Rumänien sägs det och Bulgarien. Han ser erbarmlig ut men väcker av någon anledning inte min medkänsla. Ibland går han undan och fiskar upp en fimp ur kavajfickan. Vem är han?

För några år sedan kom en bok om migrantarbetare i Sverige. Mitt ute på den skånska slätten, inte så många kilometer från Öresundsbron, upptäcktes slavarbetare. Bonden lät dem bo i ladan, han kallade dem ”mina negrer” för de var så skitiga. Jo, han såg till att de inte hade nånstans att tvätta sig. Vän av medelklassordning frågar sig: Varför finner de sig? Varför ger de sig inte av? Frågorna är bekanta från många miljöer, från dagens Thailand där burmeser bygger hotell som vi ska bo på till nästan ingen lön alls, för där riskerar de inte livet på samma brutala sätt som hemma. Från storstrejkens dagar när fabrikörerna svalt ut arbetarna i fem långa månader tills de trodde att arbetarrörelsen dog. Från tiggarna i regnet i Göteborg. God jul!

Ulrika Hagren, projektledare för Grundkurs i globalt fackligt arbete.

Från oss alla till er alla

För ganska precis en månad sedan skrev jag om hur Luciakörens första repetition stod för dörren. Det är en av de första av Hvilans höstterminsavslutningstraditioner. Vi är en gammal skola och har många mysiga traditioner som markerar årets gång.

Strax därefter började kulturveckogrupperna ta form, vi hann med den nu nioåriga (eller tioåriga eller kanske möjligen elvaåriga, den som en gång i tiden drog igång traditionen är lite tankspridd och har faktiskt inte koll) traditionen med engelska julsånger i Gröna Salen, alla som läser tredje året allmän kurs, alla som läser seniorkursen, FFF och FLU1 tillsammans. Och så rätt som det var satt vi i matsalen, åt saffransbröd och pepparkakor och Luciatåget tågade in.

I dag avslutade vi kulturveckan, och med den höstterminen, och kan ni tänka er, lagom till vår avslutning kom snön till Skåne.

(Ni ser den om ni tittar noga, jag lovar!)

Kulturveckan, ja, det är precis vad det låter som - en hel vecka tillägnad kultur av mångahanda slag: musik, måleri, keramik, fotografi, skrivande, rörelseglädje, textil, friluftsliv, teckenspråk och i år har också datorspelskulturen i ett LAN-party. Den avslutas med utställningar över hela skolan, grupperna visar upp sina alster eller berättar med ord och bild om sina upplevelser.
Musikgruppens konsert var, som alltid, uppskattad, tänk att de hinner sy ihop den på bara en vecka!

I keramiken har man hunnit både skapa, bränna och glasera.

I fotogruppen träffade jag bland andra Hugo, som berättade att det hade fotograferats, framkallats, beskurits och experimenterats en del med såväl underexponeringar som överexponeringar.

Gilbert har ägnat veckan åt att måla, detta brinnande träd är ett av hans många alster.

När vi städat upp efter utställningarna samlades vi, allesammans, tillsammans en stund till i Gröna Salen. Rektor höll tal och önskade alla en God Jul och ett Gott Nytt År.

Så avslutade vi höstterminen 2011. Vi hoppas ni hade lika mysiga avslutningar. Det har varit en lång och omväxlande termin, vi har lärt oss mycket, jobbat hårt men också skrattat en hel del. Jag tror de flesta av oss ser fram mot den vila jullovet erbjuder, men jag tror också att de flesta liksom jag ser fram mot att ses igen i januari.

Från alla oss på Hvilan till alla er önskar vi ett riktigt härligt lov!

Ord & bilder

Ingela Grönstedt Arvidsson

Sandappar och äggpackel

---

Kerstin Namuth bloggar vidare kring ett surfplatteprojekt på Folkuniversitetet i Göteborg. Tidigare delar i bloggandet om surfplatteprojektet hittar du här (del 1), här (del 2) och här (del 3).

---

Då var det dags att befatta sig surfplattans pedagogiska nytta.

Har vi något bra exempel som vi kan börja undersöka? Något som alla deltagare oavsett ämne behöver kunna? Vi kommer snabbt på ett allmängiltigt område: Att kunna hantera information.

Vårt moderna samhälle lider ingen brist på information. Milt uttryckt. Information management är en utmaning. Vi sparar dokument i datorn på jobbet, i datorn hemma, i laptopen, för säkerhets skull på en extern hårddisk, på cd-skivor som oftast saknar etikett och inte går att skilja från varandra, vi mejlar dokument till oss själva och glömmer ladda ned dem. Vi ska presentera ett nytt ämne i cirkeln och upptäcker att powerpointen på USB-minnet är fel version. Vi hittar inte webbsidan som vi skulle visa, för länken ligger som favorit i den andra datorn. Och vi minns att vi har skrivit något jätteviktigt, dock inte vad och var nånstans.

Kunde man hantera all information från en mobil enhet som man brukar ha med sig jämt och överallt, så skulle väl det lösa problemet?

Jag bestämmer mig för att börja med en liten och enkel del av all information, nämligen anteckningar och kom-ihåg lappar. Det finns ett stort urval appar som utlovar hjälp med just detta. De kan lite olika saker, t ex synka att-göra-listan mellan laptop och mobilen, spara e-postmeddelanden direkt som anteckningar, bocka av sådant som är klart, även bifoga dokument och bilder och påminna när det är dags för action.

"POST-IT sticky note" CC BY-NC 2.0 by Peteris B on Flickr

Jag laddar ned appar, skapar konton, matar in info, testar under en vecka. Med mobilen och datorn, Galaxyplattan, iPadden. Ganska praktiskt att bara plocka fram mobilen på bussen när man kommer på något och knappa in det…

Lördag eftermiddag. Helgledig. Ska till byggmarknaden. Pengar, nycklar, mobilen. Inköpslistan.

Inköpslistan är inte i Sony-anteckningsappen i den lilla röda Xperia-telefonen. Kanske i Evernote-appen? Inte. Kan jag ha skrivit in den i Windows-sidpanelen i min laptop? Eller var det när jag testade OfficeSuite–appen på Galaxy-plattan? Eller iPadden? Jo, där finns nåt, men det är inte den aktuella listan. Kanske var det ändå ett mejl till mig själv i FirstClass? Eller den där to-do-list-appen i mobilen som slutade funka efter uppdateringen och som jag avinstallerade?

Efter någon timme ger jag upp. Nu är det för sent att handla ändå. Går ned i källaren i stället och börjar hänga tvätt. I bakfickan på mina jeans hittar jag en blöt gul pappersknöl som dessvärre har färgat av sig. Vecklar ut den och kan ana orden

..ägg..packel

Sand..app….

Tap..kl…ster

Lärdom och pedagogisk reflektion:

Det är nog bra med digitalt minnesstöd. Självklart måste vi utnyttja alla vettiga verktyg som kan hjälpa oss och våra deltagare att organisera arbetet och lärandet. Men det ska vara så få tools som möjligt och de ska uppfylla användarens individuella krav: De ska matcha mina behov, funka på alla mina apparater och med övriga program som jag använder. De ska ha lång livslängd (här finns inga garantier, men kanske ”de stora” håller längre?). De ska dessutom kännas praktiska och trevliga.

Det går med andra ord inte att säga ”Deltagare, detta ska ni använda!”.

Men det kan vara väl värt att ta upp ämnet i kursen då och då – hur man kommer ihåg, hur man kan spara information och hitta den igen, planera sin tid effektivt, hur man kan förbättra sin självdisciplin. Och vilka elektroniska hjälpmedel som finns, hur de fungerar och vilka som passar varje individ.

/Kerstin Namuth

Pssst: Och glöm inte post-it-lapparna…

Studentexamen och vidare

Detta blogginlägg har tidigare publicerats på bloggen "You're no different to me".

---

Dagens samtalsämne, spår Mats, blir den nya studentexamen:

"Det är ingen djärv gissning att det här förslaget kommer att väcka känslor."

Givetvis väcker det känslor. Betyg och bedömning väcker enorma känslor i svensk skoldebatt, ofta i sån grad att det tycks överskugga problem som att elevers kunskaper inte alltid är vad de enligt styrdokumenten borde vara på motsvarande nivå. Och dessa problem kommer inte att försvinna av sig själva, varken med eller utan studentexamen.

Så vilka vägar finns för unga människor som lämnar grundskola eller gymnasiet utan de kunskaper de behöver för att gå vidare till arbetsmarknad eller högre utbildning? Är det rakt ut i utanförskapet som gäller?

Naturligtvis inte, trots att det ibland låter så, trots att Komvux på många håll sägs krympa och minska såväl antalet platser som ämnen.

Det finns fler vägar att gå. Låt mig berätta lite om en av dessa:

Folkhögskolans uppdrag är bland annat att bidra till att minska utbildningsklyftorna, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bidra till att ge människor möjlighet att påverka sin egen livssituation. Det är inte hela vårt uppdrag, men det är tunga delar av det. Det innebär att folkhögskolans allmänna kurs erbjuder en chans till (och om det behövs en till, och i förekommande fall ännu en) för en som av en eller annan anledning inte fått med sig alla de kunskaper och behörigheter h*n behöver från det ordinarie skolväsendet.

Hvilan i Åkarp, mitt emellan Lund och Malmö, den folkhögskola där jag jobbar, erbjuder t ex möjlighet att läsa allmän kurs med naturvetenskaplig inriktning, allmän kurs med samhällsvetenskaplig inriktning eller samhällesvetenskaplig inrikting med hälsaprofil. Den som inte har betyg och/eller kunskaper med sig från grundskolan är välkommen att börja med grundkursen, för att sedan läsa på gymnasienivå och, om man så vill, fortsätta vidare till högskola eller universitet.

Ja, jo, det låter som jag gör oblyg reklam, men inte den här gången. Den här gången vill jag lyfta fram att det FINNS vägar som ligger öppna även för den som inte blir godkänd i studentexamen. Det är inte kört! Ge inte upp. Det finns många folkhögskolor, över hela landet. Somliga med internat, somliga (som Hvilan) utan möjligheter att ordna boende på skolan. Somliga knutna till politiska eller religiösa rörelser, somliga (än en gång, som Hvilan) politiskt och religiöst obundna.

Det är aldrig försent för en lyckad skolgång.

/Ingela Arvidsson Grönstedt - Hvilans folkhögskola

Det är Bengtsons fel - och snåljåparnas

---

Kerstin Namuth bloggar vidare kring ett surfplatteprojekt på Folkuniversitetet i Göteborg. Tidigare delar i bloggandet om surfplatteprojektet hittar du här (del 1) och här (del 2).

---

I folkbildningen är vi inte snåla utan vi delar gärna med oss. Vill säga: Visst måste det vara möjligt att köpa in en uppsättning surfplattor till ett förnuftigt pris som flera kurser kan ha glädje av? Då slipper ju deltagarna köpa varsin platta för att kunna vara med. Andreas i Karlstad föreslår samma system som med lånedatorer som kan hämtas till undervisningslokalen inför sammankomsten. Eller möjligtvis kan man kvittera ut en platta i början av kursen och sedan lämna tillbaka den?

Vi gav upp tanken tills vidare och det var Bengtsons fel.

Projektet hade fått låna en Samsung Galaxy tablet från det Mobila projektet vid Folkuniversitetet i Varberg. Kollegorna i Varberg hade laddat plattan med många gratisappar och några köpta. Vi hade till och med fått deras Google-konto inklusive det superhemliga lösenordet. Google-kontot behövdes för att få tillträde till Android market och lösenordet var namnet på kollegans hund plus en etta.

Vi besökte marknaden, stället där alla apparna finns om man har en androidsurfplatta. För iPhone eller Ipad heter den Appstore. Vi hämtade appar, bara de som var gratis, lekte, testade och allt fungerade bara fint.

Ända till utlandsresan som inte plattan fick följa med på (se föregående inlägg). Efter semestern var det marknadsdag igen. Logga in till Google: gmail-adress som användarnamn, och lösenordet var… Bengtsson1? bengtson1? Bengtson_1? Semestersolen hade uppenbarligen raderat lösenordet ur mitt minne.

Inga problem – det går att lägga till fler konton i plattan. Eller rättare sagt, det ska gå. Men Galaxyplattan var och förblev låst för all marknadsaktivitet. Vi konsulterar IT-teknikern som säger att en surfplatta är tänkt som en personlig pryl. Man anpassar den helt och hållet till de egna behoven. Den hör ihop med individen. Den följer sin människa. Det är alltså inte meningen att ha olika användare på den och dela den med kreti och pleti.

Det finns till slut bara en sak att göra, den yttersta åtgärden: Återställ fabriksinställningarna. Resultatet blir en jungfrulig Galaxy utan låsta konton och utan allt som vi hade installerat, konfigurerat, fotograferat och laddat upp.

Samsung Galaxy Tab CC BY 2.0 by 3 Sverige on Flickr

Den kvällen sitter jag i köket med sambon och beklagar mig över denna asociala egotrippade snålapparaten och att jag inte minns namnet på Annelies hund. Då hörs en 13-årig röst från vardagsrummet genom dånet från ett Xboxspel av högt pedagogiskt värde: ”Hudson1. Det står iallafall på baksidan på din surfplatta”*.

Lärdom: Förmodligen går inte plattan att koppla till fler användarkonton eller olika kreditkort. Viktigt är att från början göra rätt. Tänk igenom vem som ska köpa och förvalta eventuella appar. Kör backups ordentligt. Då går det (eller ska det gå) att hämta tillbaka appar och kontakter efter en total återställning. Spar lösenordet!

Att fundera på för folkbildningen och för vårt projekt: Måste man verkligen acceptera en sådan exklusiv och sniken attityd? Eller går det att hitta arbetssätt och fördelar med surfplattor även om inte varje deltagare äger en? Är det någon av er som läser detta som har ett bra tekniskt knep för att kringgå problemet? Eller som sitter inne med pedagogiska idéer? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

*Hunden heter naturligtvis något annat i verkligheten. Vi vet värdet på ett bra lösenord! Och plattan heter numera patrik2, efter en undulat.

Kerstin Namuth, Surfplattor i lärande, Flexlärprojekt 2011

Att inspirera fler till att göra

I projektet "Publikt entreprenörskap" är ambitionen att samla det bästa av våra erfarenheter inom att stödja samhällsentreprenörskap. Men bara genom att säga "entreprenörskap" ställs vi inför en pedagogisk utmaning, många fjärmar sig från begreppet. Jag intervjuade nyligen Sophy Elevall och Magnus Åkerlind till det inspirationsmaterial vi gör, som kommer att bli både ett tryckt magasin och en hemsida. De uttryckte en liknande utmaning i sina initiativ, bland annat har de skapat magasinet Heroes of Today, och nyligen lanserade de Veckans hjälte. Jag citerar Sophy Elevall ur intervjun:

"För mig är det viktigt att människor själva känner att de kan, att de tror på sig själva. Men hur skriver man om människor som gör fantastiska saker utan att det skapas ett komplex hos de som läser? Vi behöver kommunicera så att alla kan vara hjältar."

Det här tycker jag är en utmaning, att hitta ett tilltal så att den som läser känner sig välkommen, kan spegla sig i materialet. Ett sätt tror jag är att lyfta fram olika typer av röster och lyfta konkreta exempel på hur människor gör. Vi försöker också delvis skriva i en "vi"-form, för att söka ett inkluderande med den som läser. Om du har tankar eller tips till hur den här utmaningen kan hanteras är jag väldigt nyfiken på input!

Det danska ordet för entreprenörskap, iverksätter, är tydligare i vad det handlar om - att ta initiativ och sätta något i verket. Dvs det kan handla om att etablera en vinstdrivande verksamhet, men det kan lika gärna handla om att vara en aktiv medborgare, att skapa projekt och verksamheter som har sociala, ekologiska eller kulturella mål. Och det är de initiativ som tas för att skapa sociala, ekologiska eller kulturella värden vi har fokus på!

Den del i förståelsen av entreprenörskap som vi också kämpar med att lyfta fram är den kollektiva, när initiativ tas är det väldigt sällan en person i fokus. Betydelsen av samarbeten och nätverk är helt central och avgörande. Sedan har vi naturligtvis som personer viktiga roller och stor påverkan som drivande i processer, men att göra det tillsammans är grunden.

För att ytterligare knyta an till Danmark (jag finns i Malmö så det är en naturlig närhet!) intervjuade jag tidigare i höst Peter Bjerg som har varit med om att starta ett projekthus för unga i Köpenhamn, KPH Projects. Där finns kontorsplatser man kan låna som ung utan resurser, och möjlighet att få bolla idéer. Här frågade jag honom och Magdalena Musiala om vilken typ av ledarskap som är viktigt för en samhällsentreprenör. Videon kommer också bli en del av inspirationsmaterialet online! Håll till godo med danskan :)

Röster om ledarskap som samhällsentreprenör from August Nilsson on Vimeo.

Vår motivation till att göra inspirationsmaterialet är mycket att vi ser folkbildningen som en så viktig plattform för människors idéer och skaparkraft, både studieförbunden och folkhögskolorna. En del av erfarenheterna vi tar med in i materialet kommer från Centrum för Publikt Entreprenörskap, som sedan två år stöttar samhällsentreprenörer i Skåne. Jag citerar Ingemar Holm som jobbar med centrumet, ur en intervju som också kommer i vårt tryckta magasin:

"Centrum för Publikt Entreprenörskap är idag drygt 2 år -vad har varit roligast?
- Som alltid när man jobbar med människor så är det just mötena och människors starka engagemang man får kraft av. /.../
Ett bra exempel är en kvinna, fyrbarnsmamma och undersköterska utan koppling till någon organisation som på sin lediga tid brinner för att utveckla ett brädspel mot våld och ungdomskriminalitet. Vi har kopplat ihop henne med tecknare och spelmakare och stödjer henne på denna resa. Detta är ett spännande exempel på hur vi också når utanför våra nätverk och kan uppmuntra och stödja människor med idéer och skaparlust."

Materialet online kommer att finnas på jagharenide.org Inte riktigt ännu - men håll utkik där snart!

August Nilsson, Glokala Folkhögskolan
som samarbetar nära med Folkuniversitet i Malmö
august [at] glokala.se

Den kommer ju inte ut på nätet – eller gör den?

---

Tidigare del i bloggandet om surfplatteprojektet hittar du här.

---

Sent omsider sätter surfplatteprojektet fingrarna på tangenterna igen och fortsätter rapporteringen.

Vi hade alltså köpt några plattor och smartphones och börjat testa vad de kunde få för betydelse för lärandet. Vi hade kört fast med appar som inte ville fungera på alla apparater och vi hade kommit loss igen.

Allt det där hände när vi satt inom Folkuniversitetets trygga WIFI-väggar. WIFI? Jo – det är ett trådlöst nätverk som finns i många skolor eller hem. Det betyder att man kan ansluta sig till WIFI-nätverket och surfa på Internet utan att bry sig om något surfabonnemang. It-teknikerna hade ställt in nätet i våra plattor och då var det bara att trycka på knappen och börja surfa.

Lika lätt var det ju inte när vi kom utanför huset. Det flesta färgglada appar som vi tryckte på kom inte igång och plattan meddelade titt som tätt att den saknade förbindelse. Nu märkte vi hur mycket av allt som plattan kan och gör som kräver uppkoppling. Varningsklockorna ringde. Innebär detta att telefonen eller plattan ger sig ut på nätet lite hursomhelst och närsomhelst? Jo, faktiskt, det betyder det. Många av de små apparna söker nämligen efter uppdateringar. Helt på egen hand kopplar surfplattan eller den smarta telefonen upp sig mot Internet då och då som en ren service för användaren – och tickar pengar.
Och det gör den varsomhelst. Även under utlandssemestern när inte det billiga svenska
surfkortet gäller.

"wifi" cc by-sa 2.0 by miniyon73 on Flickr.

När vi tog upp ämnet med kollegor blev vi förvånande över hur många som kände sig osäkra. - Jag vet inte om telefonen surfar. Jag tror jag har stängt av det.
- Min son hade med mobilen i Kroatien, men bara på WIFI – men vi måste ha tappat det nätet när vi körde bil. Det kostade i alla fall över 500 Euro
- Ingen fara, jag går aldrig ut på nätet utomlands. - Jo, men din mobil gör kanske det!
- Jaså, kan man stänga av det?
- Kan du visa var den inställningen finns – usch, jag känner mig så dum.
Läge att erbjuda en internfortbildning. Välbehövlig och uppskattad var den!

Lärdom:
Abonnemang och nätverk verkar krångligt och kan bli riktigt dyrt. Fast egentligen är det enkelt:
Leta reda på inställningen för att sätta på och stänga all datatrafik – för att vara på den säkra sidan. Alternativt kan du välja inställningen att telefonen ska använda WIFI – om du är säker på att du stannar inom det nätet.
Och skaffa ett billigt surfpaket med fri surf inom landet, kontantkortet töms på nolltid om du kollar på film eller hämtar e-posten.

Tips för det mobila lärandet i folkbildningen: Ska deltagarna använda sina egna telefoner och plattor i kursen? De flesta som har en smartphone eller platta har väl även ett surfabonnemang. Men kan man göra ett WIFI-nät tillgängligt för deltagarna i studieförbundets/skolans lokaler så uppskattas det.

Och det viktigaste: Visst borde kostnadsfällorna och hur man garderar sig vara ett självklart tema i folkbildningens arbete för digital delaktighet?


/Kerstin Namuth, Surfplattor i lärande, Flexlärprojekt 2011

Nu äntligen dags för första projektträffen

Vårt projekt "Mötesplatser för flexibelt lärande" inleddes med ett seminarium om digital delaktighet i april och har sedan legat på is...
Orsaken är som i flera andra projekt - tidsbrist i omorganisationers spår.

Men nu ska vi sätta fart! På onsdag förmiddag samlas intresserade medarbetare från bibliotek och studieförbund i fem dalakommuner för att dra igen ett gemensamt utvecklingsarbete kring digital delaktighet och flexibelt lärande. Vi börjar med att dela med oss av våra erfarenheter hittills.

Flera aktiviteter har genomförts av bibliotek och studieförbund. Några i samverkan andra på egen hand. Nu ska vi se om det finns utvecklingsidéer som kan vara
till nytta och inspiration för andra. Det handlar alltså som att prova olika metoder och aktiviteter som kan väcka intresse för digitala medier och flexibelt lärande.
Genom att ta del av varandras arbete kan vi både förbättra det vi gör och sprida erfarenheterna till flera.

Jag ser verkligen fram emot onsdag förmiddag!

Hälsningar från Karin Örjes
Studieförbundet Vuxenskolan Dalarna