Detta blogginlägg handlar om stressen kring att organisera sitt distanskursdeltagande. Ett säkerligen ganska vanligt fenomen.
------
Var är tiden? Varför har jag inte hunnit svara på frågorna än, fast det gått nästan två veckor? Hur kan det vara möjligt att det redan är den 25 mars? Det känns som om vi var på Tollare igår. Jag tänker väldigt mycket. Och skriver väldigt lite. Just nu. De där tre timmarna i veckan som jag bär i mina försiktigt kupade händer beter sig som kvicksilver. De slank ur greppet den här veckan också. Fredagar, mässar jag, fredagar. Fredade dagar, tid för eftertanke och reflektion. Det finns en sån dag den här veckan också. Om jag smyger på den, låtsas vara upptagen med annat kanske den låter sig överrumplas?
Ha! Nu har jag dig, tretimmarspass! Jag har bilden klar i huvudet: nybryggt kaffe, favoritpennor, snus och en avstängd mobil. Hur svårt kan det vara?
Om jag börjar med en timme istället, kan det gå lättare då?
Jag är förvisso tidsoptimist, men när jag tänker efter ordentligt undrar jag hur jag har det med tidsuppfattningen överhuvudtaget.
Jag har klockat hissen i huset: 40 sekunder ner, 45 sekunder upp. Stockholms minsta och långsammaste hiss. Det tar 50 minuter till jobbet. Det tar tre minuter att tanka. Men hur lång tid tar en tanke? Och hur lång tid tar det att skriva den? Se där några nya frågor. Som jag inte skulle svara på.
/Anna Christofferson
