måndagen den 14:e april 2014

Att vara i tid och att vara i otid, det är frågan

Jag glor och glor på inboxen. Ögonen antar datorskärmens form. Hur svårt ska det vara för X1, X2, herr Y, fröken Y2 och så vidare att förstå att jag har väntat väldigt, nej (!) VÄLDIGT, länge på att forumdiskussionen ska ta fart. Det har snart gått femton minuter sedan jag postade inlägget. Men svara då! Tio minuter senare: fortfarande inget svar. Forumet ekar tomt. Tänk om ingen svarar? Tomt forum är samma sak som illavarslande streck på närvarolistan.

Det här blogginlägget kommer att handla om tid. Det kommer i viss mån också att handla om rum. Tid och rum sammanfaller på ett speciellt sätt när de möts i den digitala världen. I den digitala världen är nämligen globaliseringsprinciper högst närvarande. När det talas om globalisering är dimensioner som tid och rum oundvikliga, två klassiska definitioner av globaliseringsprocessen tar avstamp i just dessa dimensioner:

Globalisering 1 = time-space distanciation (Anthony Giddens).
Globalisering 2 = time-space compression (David Harvey).

Dagligen ser vi i våra kursfora hur tid och rum förlängs och krymper, lite som ett gummiband som tänjs ut och studsar tillbaka. Inte att undra på att tio minuter kan upplevas som timmar och vice versa. Denna form av tid begränsas förstås inte till den digitala världen, den genomsyrar numera de flesta aspekter av mänskligt varande. Däremot uppstår det friktion mellan olika tidsperspektiv, i synnerhet när vi som utformar distanskurser och det flexibla lärandet förväntar oss att våra deltagare ska leva gummibandstidochrum och vara nästan hur flexibla som helst, fast på våra villkor.

När man läser på distans får man en frist från tid och rum. Med denna frist tillkommer dock ett ansvar vilket i många fall innebär att man ska redovisa, presentera, diskutera, kommentera, bidra, lyssna, bidra lite till et cetera – detta alltmedan man bedöms av såväl kursledare som kurskamrater. Förutom detta ska man vara en god familjeförsörjare, förälder, kollega, dotter/son, syster/bror, vän, hälsosam, kreativ och finna ro. Hur ska tiden räcka till för alla dessa rum och roller?
"clocks" CC BY-NC-SA 2 by LEOL30 on Flickr
Mina distanskurser, och jag vet att det skiljer sig från kurs till kurs, är kurser som deltagarna läser för sin egen skull, för att tillsammans få skapa något nytt, utvecklas och göra något som de tycker är riktigt kul, något de kan komma till ro i. Det händer, ganska ofta faktiskt, att deltagarna inte kan lappa samman digital-, kurs- och IRL-tid. Livspusslet är svårt att lägga, det tycker till och med undertecknad. Ändå är kurserna, för att leva upp till formella krav, utformade på så sätt att deltagarna just förväntas redovisa, presentera, diskutera, kommentera, bidra, lyssna och bidra lite till. För att överhuvudtaget kunna räknas som närvarande på ett kursmoment – och glöm ej att deltagarna inte får betyg eller omdömen på kurserna eftersom de läser för nöjes skull (!) – måste deltagarna göra allt detta inom deadlines. Skulle någon be om att få tidsförlängning på uppgiften (och varför skulle deltagaren inte få det?) och lämna in den några dagar senare har deltagaren inte varit närvarande i alla fall; jag som kursledare måste dra ett streck i min närvarolista, annars… jo, annars fifflar jag med närvaron. Jag ser inte mig själv som en fifflare, men jag efterlyser förståelse för att det flexibla lärandet… flexibelt (?) … ska vara så pass flexibelt att deltagare som lämnar in en uppgift två-tre dagar, kanske en vecka, efter deadline ändå räknas som aktiv.

Vad har detta med globalisering och digitalt tid och rum att göra? Ibland har jag en upplevelse av att den tid jag spenderar i kursfora, i cyberrymden överlag, är som hundtid. Tiden snurrar där utanför och där inne står tiden nästan stilla. Gummibandseffekt. Saken är den att medan vi skapar regelverk, stipulerar om vad som är giltig närvaro eller ej, och vi kursledare försöker sätta rimliga och rättvisa deadlines pågår ett liv för någon annan. Livet tar inte alltid hänsyn till deadlines, inte vardagen heller. Det måste kännas snopet för kursdeltagaren som, trots otakt med den digitala tiden i kursforumet, till slut redovisar, presenterar, diskuterar, kommenterar, bidrar, lyssnar och bidrar lite till, lämnar avtryck i forumet, bara för att få reda på att hen har gjort det några dagar för sent och därför inte var närvarande på kursmomentet.
/Sandra Jönsson


Not: Idén till blogginlägget föddes när Sofie Jansson och Kerstin Namuth på Folkuniversitetet bjöd in mig till en mycket lärorik diskussion om det icke-linjära samtalet.

tisdagen den 8:e april 2014

Vissa distanskurser borde inte få kalla sig kurser

De senaste åren har jag hört skräckhistorier om diverse distanskurser. Men de läcker inte ut från skolorna själva, utan från mina kursdeltagare. Och jag häpnar när jag hör dessa berättelser, det är som att höra talas om galna besparingar hos privata vårdinrättningar.

Precis som inom snåla vårdföretag utger sig dessa distanskurser för att lova något proffsigt, på papperet, för att i verkligheten inte hålla vad de lovar. Så gott som alltid handlar det om att distanskurserna (eller ”distanskurserna”) inte erbjuder lärarledd handledning i någon stor utsträckning.

Några verkliga skräckexempel som jag ramlat över är skrivarkurser där deltagarna aldrig fått handledning av en kursledare, utan bara satts att kommentera varandras texter. En lösning som faktiskt borde ha fått konsekvensen att deltagarna fakturerat skolan för en pedagogisk insats!

Hur kan man ens komma på tanken att sätta de studerande som informella pedagoger och göra sig av med alla andra pedagoger?

Jag tror att kursanordnarna någonstans omedvetet tänkte att läraren ju inte syntes IRL särskilt ofta, och att kursen därmed kunde gömmas bakom en slags immunitet. ”Om kursledaren inte syns så kan ingen heller ställas till svars.”

Men jag tror också att dylika tankevurpor beror på att synen på distanskurser är skev hos många kursanordnare. Distanskursen ses inte som en riktig utbildning, utan snarare ett tidsfördriv som erbjuds en grupp av deltagare som ”behöver ha något att göra på fritiden”. Distanskursens plats längst ner i hierarkin gör att den inte får tillräckligt med resurser, vilket i sin tur får till följd att kursplanen blir lidande. Lärarresurserna blir knappa, och kursupplägget blir ett hastverk.

En naturlig konsekvens av detta tänk är att lärargenomströmningen blir stor. Kursen har egentligen ingen fast lärare, den saknar en eldsjäl som utvecklar alltihop på sikt, ja, allt som existerar är ett kursnamn som pliktskyldigt fylls på innehåll.

Faktiskt vore det inte så dumt om samtliga distanskurser i Sverige försågs med ett sigill. Sigillet skulle kunna bestå av en överenskommelse i några punkter, där skolan förbinder sig att garantera x antal timmars handledning per vecka, fånga upp deltagarnas åsikter om processen regelbundet genom ett visst system samt åskådliggöra kursens samtliga moment på ett tydligt sätt.

När skolan bryter sigillet och drar igång kursen finns det ingen återvändo. Härifrån går det inte att fuska med kvalitetsbegreppet. Om kontraktet inte hålls blir skolan återbetalningsskyldig.

"Flu Vaccination Grippe" CC BY 2.0
by Daniel Paquet on Flickr
Men motsäger jag inte mig själv genom att tro att sigillet skulle kunna rädda distanskursens kvalitet? I inledningen antydde jag ju att många distanskurser lovar guld och gröna skogar, men sedan ändå inte håller några av löftena. Men sigillet borde förstås aldrig bara få utgöras av vackra, svulstiga ord. Sigillet skulle bestå av definierade löften. Till exempel: ”Varje deltagare har rätt till minst en textkommentar från kursledaren varje vecka, kommentaren ska motsvara minst 1000 ord och behandla såväl innehåll som form.”

Det första steget för att vaccinera sig mot att distanskurser blir billiga luftslott är dock att kursanordnaren frågar sig varför man erbjuder distanskurser, och specificerar sina mål och visioner med var och en av dessa kurser. Om det är svårt att motivera sig till detta när det gäller specifika kurser … då är det nog dags att låta dessa kurser somna in. Istället för att erbjuda dem och försöka hålla igång dem med konstgjord andning.

HANS CARSTENSEN

tisdagen den 1:e april 2014

Om att engagera på distans

Just nu ska jag egentligen läsa böcker som hör till F-programmets litteraturlista och som kanske kan hjälpa mig att skriva ett examensarbete. Texten ska handla om hur man stödjer deltagare i deras konstnärliga process på distanskurser.

Det jag är särskilt nyfiken på är om man med framgång kan lyfta ut ”ateljésamtalet” som jag har med mina deltagare i närundervisningen och låta det ske på distans. Hur gör man det? Är det bara skrivna samtal? Är det samtal via telefon eller Skype? Finns det fler sätt? Hur ser man enklast bilderna som man ska diskutera? Hur gör jag om jag ska göra en snabb skiss och tala om komposition samtidigt? Räcker FirstClass till eller behöver jag ha en annan teknisk lösning? Hur gör de som redan har konstkurser på distans?

Jag får kontakta lärarna och fråga – det blir min nästa uppgift. Tills dess prokrastinerar jag lite. I min bokhylla står nämligen två böcker som jag köpte när jag gick på kursen i Nätpedagogik under hösten. Jag skulle mycket hellre vilja läsa dem.

Böckerna jag hittat är skrivna av Rita-Marie Conrad och J. Ana Donaldson och de heter: Engaging the Online Learner – Activities and Resources for Creative Instruction och Continuing to Engage the Online Learner – More Activities and Resources for Creative Instruction. Båda finns som e-böcker att köpa för en billig penning om du är intresserad.

Jag har fortfarande inte läst någon av dem, bara lite. Efter att ha skumläst en smula ser jag att de här författarna skriver att många gånger hänger det på att engagera deltagarna så att de både blir självgående och sedan börjar samarbeta på distans. De fortsätter med att ge exempel på övningar som hjälper till att göra detta: allt ifrån så kallade ”isbrytare” till övningar som leds helt och hållet av deltagarna själva. Asynkront och synkront.

De skriver också att på distans lär man sig bäst tillsammans eftersom man i grupp får många ingångsvinklar på ett område. Kan man sedan koppla verklig erfarenhet och aktivitet till reflektion så blir lärandet mer genomgripande. Ju fler idéer och tankar deltagarna delar med sig desto större engagerat lärande. Man lär sig bäst när man konstruerar sitt eget lärande.

Är det inte just det här vi håller på med redan – med engagemang i både Närundervisning och Distansundervisning? Tänk att forskare i USA har upptäckt samma sak! Vill du läsa på svenska så kolla även re:published på re:flex.

Innan jag började skriva mitt inlägg idag så läste jag det som publicerades igår. Det som Jan Altsjö har skrivit om det han gör på distanskursen Skrivartorget på Nyköpings Folkhögskola. Folkbildning på distans finns för att det är eldsjälar som håller på med det. Det verkar också vara så att de som fullföljer kurserna är riktigt nöjda med sina kurser. Det har jag förstås inget belägg för, det är bara en känsla. Vi gör mycket på känsla i folkbildningen. Känsla räcker ibland långt.
Till Jan och hans kollega Eva skickar jag ett annat boktips: The Online Teaching Survival Guide. ;-) Lite med glimten i ögat och för att leda in på nästa månads inlägg. Då kommer jag skriva om glädjen i e-böcker och om att ha böcker i iPaden. Här kommer en försmak.



Brita Wanngård

måndagen den 31:e mars 2014

Obligatorisk närvaro

Efter några år som lärare på distanskurs ser jag företeelser upprepa sig. Gott söktryck, ett anständigt överintag, svårt att behålla deltagare. Vid ett tillfälle antog vi 1367 sökande till Skrivtorget men vid sista närträffen var där ändå bara tio kvar. Hur gör man?

Visst varierar det från termin till termin men i mina svagare ögonblick dränerar det här mig på energi. Den förste som nagelfars är jag själv. Näste person att granskas blir min kollega Eva. Efter några år på samma skrivarkurs har vi försökt jobba på tydligheten utan att nagga på det folkbildningsmässiga. Vi har:

  • skrivit studiehandledningar
  • omformulerat studiehandledningar
  • vässat kursformuleringar
  • pratat ihop oss inför deltagarintervjuer
  • detaljändrat kursuppgifter
  • samkört våra kursmoment
  • haft datumen för närträffarna klara vid terminsstart.

"Person writes pencil" CC BY-NC-SA 2.0
by changefusion on Flickr
För att nämna något. Det går alltid att göra något bättre. I den här världen känns det dock som om det kvittar. Även om Eva och jag får nobels fredspris för att vi knyter ihop hela världen med vår skrivarkurs kommer det ändå sitta tio deltagare vid sista närträffen och undra vart de andra tog vägen.

- Sluta och slå på dig själv.
- Men var ska jag börja då, menar du?
- Relalalalaxa, ni gör något bra.
- Okej, tack. Men ändå. Jag vill utveckla kursen.
- Glöm inte att ni har med människor och göra, det går inte att helt styra vad andra människor vill och inte vill.

Något som slagit mig, när vi intervjuar sökande inför terminerna, är att en del har en färdig bild av vad distansstudier innebär och hur en distanskurs ska vara utformad. Det där är svårt att ta sig igenom. Vi är tydliga med att vi har närträffar och att de är viktiga för kursen, för att citera hemsidan, ”Närvaro på närträffarna är en förutsättning för att kunna genomföra Skrivtorget.” När kursen är igång finns alltid någon skrivintresserad själ som gör väldigt mycket för att inte BEHÖVA närvara på närträffarna.

- Är det obligatorisk närvaro?

Den kommentaren i det sammanhanget är en lågoddsare hos Unibet.

- Det är inte gymnasiet du går på.

Känns som en rimlig motkommentar men man biter sig i tungan.

Någonstans blir man trött och resignerar. Lova att inte berätta för någon, Eva och jag har diskuterat möjligheten att formulera närträffarna som obligatoriska. OBS, vi har inte gjort det än. Tanken är tänkt och vi har diskuterat, inte mer. Vi får se.

Har precis läst igenom deltagarnas arbete där de jobbat med dialog. I vanlig ordning är jag
imponerad och knockad på samma gång. Där är en fantastisk bredd och kreativitet. De är så duktiga, ger otroligt mycket av sig själva. Jag blir varm i hjärtat.

Jan Altsjö
Lärare på Skrivtorget, skrivarkurs på distans, Nyköpings Folkhögskola.

fredagen den 21:e mars 2014

När personer blir stora och påtagliga i cyberrymden

Jag tänker ofta på hur internet har omförhandlat vad det innebär att vara människa, en ganska häftig process genom vilken människan har förlängt sin kropp och nu existerar i en kött- såväl som i en cyberrymd. Eftersom jag väldigt sällan kan hålla tyst om mina tankar brukar jag bombardera familj, vänner och kollegor med dem. Kerstin Namuth på Folkuniversitetet tillhör en av de personer som jag pratar människa och cyberrymd med. Allt som oftast brukar vi återkomma till en och samma sak: vad som händer när kursdeltagare, det vill säga personer från köttrymden, manifesteras som påtagliga personer i olika kursfora och antingen förgyller eller förpestar sina distanskurskamraters tillvaro.

*Ser på er med uppriktig blick.* 
Mina kursdeltagare är och har varit rena rama änglarna. Fastän jag, mest på grund av att jag är en väldigt rastlös och rotlös människa, har vistats i massor av miljöer har jag nog aldrig mött människor som är så generösa, stöttande och benägna att inspirera varandra som mina kursdeltagare är. De tar alla plats i kursfora, men på ett så hänsynsfullt sätt att jag känner att mina kurser, tack vare deltagarna, är som en varm kram. Däremot har jag själv läst distanskurser, framför allt kurser som ställer krav på kreativitet, där vissa deltagare tar så mycket plats att de suger ut all iver och glädje och tills det enda som kvarstår är en frustration så stor att jag vill slå datorskärmen gul och blå (inte för att jag är våldsam av mig). Frustrationen är förstås inte bara min egen. Den är kollektiv; ett monster i binära siffror som växer i takt med missnöjets expansion till ett svart moln som hänger över oss alla. Skillnaden mellan orimligt tuff kritik, hård attityd och illvilliga ord i kött- och cyberrymden är att de tenderar att arkiveras i digitala kursfora. Inte bara det att jag som deltagare påminner mig själv om det negativa budskapet, jag kan inte undkomma det då det ständigt finns där svart på vitt.
"It’s scary  to join an open source project" CC BY-SA 2.0 by opensource.com on Flickr

Det finns en föreställning om att det bakom vassa pennor gömmer sig personer som är så skygga och blyga i köttrymden att de krymper till nervösa vrak i mänskliga möten, att de inte alls tar plats och nästan ursäktar sig själva. Jag vet inte om föreställningen är befogad eller ej. Jag hade, och det är lite lustigt, en bild av just en kursdeltagare, trodde att hen skulle vara supersjälvsäker, dryg och inte alls särskilt medmänsklig. Någon som är så… så dräpande i cyberrymden måste väl vara detsamma i köttrymden? Vilken chock det var när jag träffade hen för första gången IRL och insåg att hen är ganska humanitär (!), nervig och timid *gasp*. Chocken djupnade när jag varseblev att hen bär på ett ganska tungt bagage, fyllt av självförebråelse och prestationsångest. Att vara ganska taskig i cyberrymden var snarare ett uttryck för personens egna demoner än en attack mot oss övriga deltagare. Dessvärre blev det personligt för många. Trots yviga drömmar om att få leva kreativa liv hoppade många av distanskursen.

Kursdeltagare som växer, och faktiskt tillåts växa, till väldiga monstra som tränger in sina medstuderande i ett hörn får mig att undra om det inte i varje distanskurs borde finnas en netikett, det vill säga ett praktiskt tillämpningsbart etiskt förhållningssätt för hur lärare och deltagare borde förhålla sig till varandra i ett specifikt kursforum. Jag tror att alla vinner på detta, även distanskursernas mest råbarkade sällar. Som kursdeltagare, i synnerhet när läraren inte sätter P för oegentligheter, blir det lätt så att man tar till gerillametoder och hittar strategier för att med ord slå tillbaka *är skyldig*. Kursfora ska vara inspirerande platser som uppmuntrar deltagarna till att växa på ett fint och städat sätt samtidigt som deltagarna får möjlighet att förverkliga sig själva och sina drömmar. När alla hjälps åt blir gemenskapen i distanskurserna precis sådär kramgo som den ska vara.
/Sandra Jönsson

måndagen den 17:e mars 2014

Kan man ha vikarier på distanskurser?

Svaret på frågan i rubriken tycks vara nej. Utan diskussion.

Varför? Därför att distanskurser ofta är startade av ett fåtal lärare. Eller också för att distanskurser endast har en eller ett par ansvariga lärare. Så fort en lärare försvinner från kursen faller hela kursen. Många rutiner som dessa lärare gör finns knappt nerskrivna, de är uppfunna efter år av experiment och nytänkande. Ja, på det viset är många distanskurser väldigt personliga. De är snarare upphängda på en eldsjäl än på ”ett system”.

Så vad händer om en distanslärare blir långtidssjukskriven eller säger upp sig mitt under brinnande termin? Det blir antagligen kaos på kursen.

Varför? Därför att alla inblandade tror att de måste få vikarien/den nya läraren att förhålla sig till kursen på samma sätt den tidigare läraren. Man tror att allt blir smidigast om allt rullas i samma hjulspår. Det är nog kopplingen till ”det gamla” som är den värsta fienden. När jag slutade undervisa på min förra skola mitt i terminen försökte jag hjälpa lärarna som tog över på bästa sätt, men till slut började jag tröttna på att höra min förnuftiga röst vid överlämnandet till efterträdarna. Så istället för att säga ”Jag jobbar så och så” gick jag över till att säga ”Jag har jobbat så för att …” eller ”Man kan jobba så, men man kan också tänka så här”, för att sedan landa i ”Det finns många sätt att jobba med den här kursen”.

Till slut hittade jag och vikarierna fram till den bästa utgångspunkten: De skulle betrakta mina kurser som s i n a kurser i fortsättningen. De skulle inte vara rädda för att tänka nytt, tänka eget. För att hitta ett kreativt sätt att förhålla sig till undervisningen var det viktigt att de gick till sig själva och tänkte efter vad de var bra på, så att de kunde fokusera på sina styrkor, istället för att låtsas att de var jag.
"Substitution - FA Carlsberg Vase Final 2009 - Glossop North End v Whitley Bay"
CC BY 2.0 by Mary Keogh on Flickr
Det här är ju lättare sagt än gjort. Att förändra en kurs under ett läsår, eller mitt i en termin, är ingen barnlek. Det är viktigt att den gamla läraren och den nya har en öppen dialog med varandra – och med kurserna – under övergångsfasen. Och det är absolut nödvändigt att kursdeltagarna är förberedda på vad som väntar dem, att det med nya lärare kommer att införas nya moment, samtidigt som gamla vanor kanske förpassas till skattkammaren.

Ja, jag skulle vilja säga att det absolut viktigaste när en vikarie ska slussas in är att göra deltagarna delaktiga. Visst, att de är förberedda är bra, men att de är delaktiga är bättre.

Ofta ser deltagarna strukturella lösningar från en mer övergripande synvinkel än lärarna. De ser sina behov tydligare än vad lärarna gör, och kan på ett betydligt mer krasst sätt guida kursledaren och läraren på rätt spår. Om läraren och vikarien är rädda för att göra deltagarna besvikna genom att ändra i schemat, ändra på kurslitteraturen, ändra på deadlines och så vidare, kan det faktiskt vara enormt effektivt att direkt ta dessa funderingar till deltagarna och få svar direkt.

Gör man inte det är risken att den pedagogiska personalen målar upp svårigheter och hinder som egentligen inte är så stora. Eller fokuserar på fel områden.

Kontentan: Det går att slussa in vikarier på distanskurser, men använd er då av den största kunskapskällan – när det handlar om att definiera deltagarens behov – det vill säga deltagaren själv.

 HANS CARSTENSEN

fredagen den 7:e mars 2014

Rektorsreflektioner kring OECD/UNESCO-besök och BETT-mässan

Idag avslutas den första omgången av "Rektorsfortbildning 2.0". En frivillig del i kursen var en studieresa till två IT-konferenser, OECD/UNESCO i Paris och BETT i London. Här följer tankar kring dessa konferenser från några av deltagarna på kursen.

Tommy Fogelberg, Stensund:Överväldigad av intryck efter dagarna i Paris så satte jag mig tillrätta på tåget till London. I slummern så försökte jag sortera intrycken från två fantastiska dagar, och mina funderingar kretsade kring var Stensund befinner sig i dag i det här landskapet, på den här kartan…
Mina tankar gick tillbaks till slutet av 90-talet och var vi befann oss då. Jag tänkte tillbaks på hösten1999 när jag tillsammans med en tokig sötvattenstekniker i vårt avloppsreningsverk Stensunds Vattenbruk startade en Allmän kurs med IT-profil. Vi startade arbetet med kursen i slutet av februari, med stor entusiasm och idéer.
Jag minns också samma sommar när P-O, dåvarande rektor, ringde mig i Köln, strax utanför den berömda Domen. - Du har fått 300.000:- till projektet ”ITros@bygden” var det huvudsakliga meddelandet! Vi gick alltså in i den höstterminen med en helt ny kurs, en IT-kurs där vi startade med hårdvarukunskap och att bygga datorerna från scratch. Samtidigt gjorde vi en broschyr i A 4-format som förmedlades till samtliga hushåll i Trosa, där vi bjöd in till infoträffar, hemsideskurs, studiecirkelliknande verksamhet, debattkvällar kring IT i samhället, vi hade t.o.m en dragning inför Trosa kommuns fullmäktigeförsamling, med Bengt Göransson, ordförande i utredningen kring IT & demokrati. Vi körde en halvfartskurs, en distanskurs, ja gud vet vad vi hittade på inom ramen för projektet… 
Det finns mycket mer att säga, både om OECD-besöket och BETT, men det stora intrycket/insikten efter besöken var flashbacken tillbaks i tiden, tillbaks till där vi befann oss för över tio år sedan. Jag tror det var till läsåret 2005 vi la ner IT-kursen och jag själv gick in i en räddningsaktion i rektorsroll… Nånstans där så dog den intensiva IT-verksamheten på Stensund, och vi har inte varit helt overksamma efter det naturligtvis. Resan och möten med skolor och verksamheter som jobbar framgångsrikt med IKT var definitivt en injektion att på allvar ta upp det arbetet igen på Stensund!!
Stephan Styfberg, Lillsved:
Jag har skådat in i framtiden…! Eller så är framtiden redan här och vi är mitt i den och färdas i en hisnande fart framåt utan att vi märker det, precis som jorden och solsystemet rusar genom universums oändlighet. För det kan väl inte vara så att vi i folkbildningen är avhängda och inte märker att ”tåget” är på väg att rusa ifrån oss och att vi står kvar på perrongen.? Näe, så illa är det nog inte men vi behöver ha bra/bättre koll på vart utvecklingen är på väg. Vi i folkbildningen kanske tom kan vara med och påverka framtidens skolutveckling i Sverige och vår omvärld. Nåja vi behövde inte färdas längre denna gång än till Paris och London den 21-24 januari i år. 

Vi som gjorde denna resa är en pilotgrupp rektorer som sedan i höstas fortbildar oss i distansutbildningen ”Rektorsfortbildning 2.0”. En pilotkurs som anordnas av Folkbildningsrådet. Anledningen till vår studieiver är vårt brinnande intresse för utveckling av det Flexibla lärandet på våra folkhögskolor och detta också med moderna digitala verktyg. Kan iofs också vara så att Folkbildningsrådets nya direktiv om att digitalt lärande/distanskurser nu är ett obligatorium på alla folkhögskolor en aning stärkt motivationen att hänga med utvecklingen när detta tillfälle bjöds ;-)
Pia Uhle, PROs folkhögskola:
Från Paris var Mark Wests föreläsning med framtidsscenariot med samma text som först lästes framåt och sedan backade med exakt samma ord gav ett hissnande och intressant perspektiv. Men även presentationen av Istance och Martinez Salgados presentation av Innovative Learning Environments ILE. Särskilt genomgången av ”Lärandets natur” där man poängterade att de som lär sig måste definiera sig som sådana att lärande betyder samarbete, att man noga måste beakta de studerandes motivation och att man måste ställa krav utan att överdriva. Jag blev även glatt överraskad av frågeställningen ”Är det kunskap vi ska lära ut. Ska vi inte i stället lära ut hur man lär sig?”  

Caroline Brun, Sommenbygdens folkhögskola:
Vi tillbringade dagarna i Paris i Unescos modernistiska byggnad från 1958. Nere i källaren, i en stor mörk ”plenisal” med träinredning satt vi och lyssnade på många kloka, intressanta människor. Ljudet var inte det bästa och för mig som inte använder engelska språket dagligen blev det ett visst förståelseglapp i mitt trötta huvud, när de som talade dessutom bryter på något ytterligare språk. Då kändes det fantastiskt när unga människor, elever från olika gymnasieskolor i Norden, kliver fram och intar podiet, talar tydligt och sprider en framtidstro och hopp om att tekniken är bara möjligheter och inga hinder.

Stephan Styfberg, Lillsved:Min reflektion efter ungdomarnas uppvisningar är att modernt lärande med stort inslag av kollaborativt lärande gillas av dem. Individuella prov och raka led stod lågt i kurs hos dessa engagerade och mycket kompetenta ungdomar. I folkbildningen har vi ju av tradition sådan pedagogik. Lägger vi till lite fler moderna komponenter är vi med i matchen ordentligt och kan ligga i frontlinjen i ett framtida lärande.
Elaine Lindblom, Karlskoga folkhögskola:
En ny tanke för mig var att hela skolmiljön förändras i och med ökad användning av digitala redskap. Kanske har vi i framtiden en pappersfri skola med kuddar och saccosäckar. En global skolmiljö som visar på öppenhet med fria ytor för kommunikation. Projektarbeten som de studerande gör är en blogg som postas online och kommentarerna kommer från hela världen!

En förutsättning för att kunna använda digitala verktyg är i många fall att du måste kunna läsa och skriva. Hur skapar vi en nätpedagogik som är jämlik och tillgänglig för alla? En pedagogik där de studerande är producenter av kunskap och läraren vägledaren i arbetet? Nätpedagogiken måste också ge folkhögskolan verktyg att se alla elever, se oklarheter, se behov som behöver fyllas.

Bett-mässan gav mig insikt om hur våra sinnen samspelar och hur intryck och information kan förstärkas genom användningen av multimedia och digitala verktyg. Vi är olika och har olika behov i en lärsituation, här har vi i folkhögskolan en utmaning att komplettera vår folkhögskolemiljö med ny digital teknik.
Caroline Brun, Sommenbygdens folkhögskola:
Pia Widegren, tidigare Guldäpple vinnare, talade om nyheter och nuläget på sociala medier. Jätteintressant och det är bara att konstatera att jag inte alls hänger med i utvecklingen som går i raketfart. Enligt Widegren ligger de stora problemen med uppförande på nätet mer hos de vuxna än hos våra ungdomar!
Karin Langeland, Nordiska folkhöskolan:Jeg besögte et FirstClass-seminar, i tilknytning til BETT-konferensen. En representant från FirstClass var kommet för, under en speedsnak i motorvejshastighet, at berolige os tilhörere med budskab, vi har ventet på länge: FC 12 snart er på G for alvor. At man exempelvis kan väre inlogget på FC hele dagen uanset hvor man ellers vil surfe rundt – ser frem mod dette! Nok en så vigtig forudsätning for lokke og holde på vores elever i FC-systemet. Men fremtiden? Hvor ligger den for folkbildningen, folkhögskolan och vuxenpedagogikken?

Selvom vores köretöj/fordon (läs: digitale udstyr og kundskaper om anvendelsen af det) er en gammel Volvo, som enten må tunes eller byttes ud med en mere moderne model, så gör mine indtryk fra besöget hos Unesco/OECD og BETT mig fortröstningsfuld. I vores käre Volvo findes der nemlig et stort bagagerum fyldt med en hel del af extra-udrustning, som turen til fremtiden kräver. Extra-udrustningen hedder ”folkhögskola-pedagogiken” og kan meget enkelt fölge med over i den nye Volvo!
Pia Uhle, PROs folkhögskola
I London var det ju mässan med olika montrar och seminarierna, med presentationer hur man arbetar med flexibelt lärande, som på olika sätt var intressanta. Det var även mycket givande att flera av oss som går denna utbildning var med och vi fick möjlighet att lära känna varandra närmare under lärorika men även avspända former.